Lördag
Det är lördag och jag e ledig....Gud så skönt. Hade dock ingen trevlig natt..vaknade strax efter kl 14 av att jag kände paniken komma...Ångesten var på väg igen..blev livrädd och gick upp en runda...La mig igen efter en stund men det kändes skumt i hela kroppen...Hjärtat slog snabbt som bara den.
Hela dagen nu sen jag steg upp så känner jag den här otäcka panik känslan i kroppen...Det är fruktansvärt.
Var hos psykologen i onsdags för första gången och det gick väl bra, ska gå 1 gång i veckan tyckte hon. I alla fall till en början. Ska även få komma till en sjukgymnast som har hand om patienter med panikångest och hypokondri.
Man har alltid skämtat och hört skämt om hypokondriker men nu när man själv drabbats genom ångesten fattar man att det verkligen är en sjukdom och inget skämt.
Det e inte roligt att gå o tro man ska dö 24 timmar om dygnet, men folk som inte upplever det kan inte förstå det sa psykologen. Och så e det. Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas av detta.
Det är bara mina allra närmaste som vet vad jag går igenom, bara dom som ser mig få mina attacker, bara dom som hör mig fråga 30 ggr per dag om jag ser sjuk ut, om jag kan ha cancer i kroppen mm...
Sånt kämpar jag med varje dag, ibland är det en lättare dag ibland e den så enorm så jag inte kan gå till jobbet.
Jag vill så gärna bara må bra som alla andra, hur länge ska jag behöva gå igenom detta??????????
Men alla utomstående tror att allt e som det ska, att jag mår hur bra som helst för jag skrattar ju faktiskt.
Men ingen fattar att det e en jävla mask, en fasad jag håller för att slippa förklara för alla.
Jag e livrädd för att dö...Hur tror ni de e o känna rädslan varje dag att jag inte ska få se ida växa upp, att undra hur hon ska klara sig utan mig, undran hur hon tar att jag inte kommer hem mer....jag gråter mig till sömns varje kväll när jag kramar henne o inte vill släppa...jag älskar min dotter överallt annat och vill inte dö ifrån henne...
Såna känslor lever man inte med frivilligt, jag kämpar varje dag med tanken att jag inte vill tänka såhär.
Men det kommer ta tid...lång tid.
Nu kanske vissa kan förstå att man inte kan vara pigg och glad jämt, varför man ibland e lätt irriterad.
Idag e en sån jobbig dag och jag hoppas det ger med sig....
Vi ska köra till huses i trelle i eftermiddag och äta lite och sen ska vi hem till Jenny o Andy...
Det e skönt o han henne, man kan prata om allt detta och hon förstår hur jag mår....Hon e en riktig vän och betyder mycket för mig.
Nu ska jag försöka vila en stund...
Hela dagen nu sen jag steg upp så känner jag den här otäcka panik känslan i kroppen...Det är fruktansvärt.
Var hos psykologen i onsdags för första gången och det gick väl bra, ska gå 1 gång i veckan tyckte hon. I alla fall till en början. Ska även få komma till en sjukgymnast som har hand om patienter med panikångest och hypokondri.
Man har alltid skämtat och hört skämt om hypokondriker men nu när man själv drabbats genom ångesten fattar man att det verkligen är en sjukdom och inget skämt.
Det e inte roligt att gå o tro man ska dö 24 timmar om dygnet, men folk som inte upplever det kan inte förstå det sa psykologen. Och så e det. Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas av detta.
Det är bara mina allra närmaste som vet vad jag går igenom, bara dom som ser mig få mina attacker, bara dom som hör mig fråga 30 ggr per dag om jag ser sjuk ut, om jag kan ha cancer i kroppen mm...
Sånt kämpar jag med varje dag, ibland är det en lättare dag ibland e den så enorm så jag inte kan gå till jobbet.
Jag vill så gärna bara må bra som alla andra, hur länge ska jag behöva gå igenom detta??????????
Men alla utomstående tror att allt e som det ska, att jag mår hur bra som helst för jag skrattar ju faktiskt.
Men ingen fattar att det e en jävla mask, en fasad jag håller för att slippa förklara för alla.
Jag e livrädd för att dö...Hur tror ni de e o känna rädslan varje dag att jag inte ska få se ida växa upp, att undra hur hon ska klara sig utan mig, undran hur hon tar att jag inte kommer hem mer....jag gråter mig till sömns varje kväll när jag kramar henne o inte vill släppa...jag älskar min dotter överallt annat och vill inte dö ifrån henne...
Såna känslor lever man inte med frivilligt, jag kämpar varje dag med tanken att jag inte vill tänka såhär.
Men det kommer ta tid...lång tid.
Nu kanske vissa kan förstå att man inte kan vara pigg och glad jämt, varför man ibland e lätt irriterad.
Idag e en sån jobbig dag och jag hoppas det ger med sig....
Vi ska köra till huses i trelle i eftermiddag och äta lite och sen ska vi hem till Jenny o Andy...
Det e skönt o han henne, man kan prata om allt detta och hon förstår hur jag mår....Hon e en riktig vän och betyder mycket för mig.
Nu ska jag försöka vila en stund...
Kommentarer
Postat av: Linda
vet hur de känns med panikångest.. fy asså.. men de andra låter som dödsångest.. =S usch.. verkligen hemskt.. jag hoppas verkligen att du lyckas att ta dej igenom detta.. all lycka till dej..
Trackback
