Dagen efter....
Det var en stor sorg för mig att förlora min hund, det gör fortfarande lika ont som igår..Tårarna har heller inte tagit slut än. Jag vaknade i morse och hoppades att allt bara skulle vara en dröm..men tyvärr..
Ida fick en reaktion igår kväll som jag inte trodde var möjlig...trodde hon var för liten för att förstå men icke...
Vi hade förklarat för henne att änglarna har hämtat sigge o att han inte kan komma hem mer...att han har det bra nu och inte har ont mer...Mattias sa till henne att hon kunde drömma om honom o även prata med honom upp i himmelen...
När hon skulle gå o lägga sig var hon livrädd o bara skrek, hon vågade inte somna för hon ville inte drömma...jag trodde det var trötthet o trots så jag lät henne skrika...men till sist var hon så utmattad o helt ifrån sig så jag gick in...då grät hon ännu mer o skrek att hon älskade sigge o ville att han skulle komma hem igen...att änglarna skulle lämna han tillbaka...Och då brast det ju för mig med...tog ut o la henne i soffan...hon sov ca 3-4 min sen vakna hon o skrek igen,...om segall om o om igen....Fruktansvärt att se o skitjobbigt när man själv försöker va stark---det gick inte...Stängde in mig i datarummet o grät....slutade med att jag fick gå o lägga mig med henne för kl var då ca 23.
Tänk om jag inte hade ringt dit igår...då hade jag kunnat krama han fortfarande,,,men jag vet att det var rätt för han hade så ont...man får inte va självisk med det gör så jävla ont så det inte ens går att föreställa sig...Min första vovve som jag haft i så många år, känns som att förlora en del av sig själv.
Finns en sak som gör hela händelsen igår ännu mer obehaglig....när vi satt med han ute hos hästarna o vänta på att Mattias skulle komma från Ystad så berätta dom för mig exakt hur allt skulle gå till mm...Och plötsligt var det självklart för mig att va med hela vägen...fast jag sagt tidigare till min mamma att om det skulle ske tänkte jag gå därifrån...Det fanns bara inte när man väl var i situationen...skulle aldrig kunna svika han så...det hade jag aldrig kunnat leva med sen...
I alla fall så önskar jag att dom inte missat detaljen om att ögonen skulle öppna sig när hjärtat stanna,,,,FY FAN...
Där satt jag o höll om han för han sov ju av det lugnande medlet, kolla upp när mattias kom o sen vifta han på svansen..Han blev glad :) kändes underbart..Och efter 2 stora hästsprutor med narkos ( dom ger det som överdos) så såg jag att han sakta slutade andas...när 3,e sprutan var gedd så lyssna hon med stetoskop tills hon sa att det var helt tyst därinne och det var över....Och då böjer jag mig fram o ska pussa han förväl o kollar rakt in i ett par uppspärrade ögon...DET GJORDE ONT I HELA MIG...det e den bilden jag ser inom mig nu istället för ett minne när han sover...Önskar att dom sagt det för då tror jag att jag hade vänt mig om o inte tittat på han i ansiktet...
Ikväll ska jag o mattias på Elyseè o äta fondue....känns inte alls roligt, skulle helst vilja vara hemma...Men det e bokat o jag får göra det bästa av det....Men att fira 5 år ihop efter detta känns inte så viktigt.....Har varit i Ystad o handlat lite idag för jag behövde hundmat...Jack fick följa med, det e ett stort MÅSTE...han sörjer som fan o vill varken äta eller gå ut,,
Vi har bestämt att nu finns bara han kvar o han ska få följa med när vi ska iväg nånstans...ja till folk som accepterar att han följer med såklart men det e viktigt att inte han får ligga hemma själv...Veterinären sa att han kan komma i depression o det var svårt o få bukt på sen...
Nej nu ser jag inte bokstäverna längre...känns lika tufft o skriva om allt....
Sov gott Segall, jag saknar dig enormt o du finns i mina tankar varje sekund....Glömmer dig aldrig.
Ida fick en reaktion igår kväll som jag inte trodde var möjlig...trodde hon var för liten för att förstå men icke...
Vi hade förklarat för henne att änglarna har hämtat sigge o att han inte kan komma hem mer...att han har det bra nu och inte har ont mer...Mattias sa till henne att hon kunde drömma om honom o även prata med honom upp i himmelen...
När hon skulle gå o lägga sig var hon livrädd o bara skrek, hon vågade inte somna för hon ville inte drömma...jag trodde det var trötthet o trots så jag lät henne skrika...men till sist var hon så utmattad o helt ifrån sig så jag gick in...då grät hon ännu mer o skrek att hon älskade sigge o ville att han skulle komma hem igen...att änglarna skulle lämna han tillbaka...Och då brast det ju för mig med...tog ut o la henne i soffan...hon sov ca 3-4 min sen vakna hon o skrek igen,...om segall om o om igen....Fruktansvärt att se o skitjobbigt när man själv försöker va stark---det gick inte...Stängde in mig i datarummet o grät....slutade med att jag fick gå o lägga mig med henne för kl var då ca 23.
Tänk om jag inte hade ringt dit igår...då hade jag kunnat krama han fortfarande,,,men jag vet att det var rätt för han hade så ont...man får inte va självisk med det gör så jävla ont så det inte ens går att föreställa sig...Min första vovve som jag haft i så många år, känns som att förlora en del av sig själv.
Finns en sak som gör hela händelsen igår ännu mer obehaglig....när vi satt med han ute hos hästarna o vänta på att Mattias skulle komma från Ystad så berätta dom för mig exakt hur allt skulle gå till mm...Och plötsligt var det självklart för mig att va med hela vägen...fast jag sagt tidigare till min mamma att om det skulle ske tänkte jag gå därifrån...Det fanns bara inte när man väl var i situationen...skulle aldrig kunna svika han så...det hade jag aldrig kunnat leva med sen...
I alla fall så önskar jag att dom inte missat detaljen om att ögonen skulle öppna sig när hjärtat stanna,,,,FY FAN...
Där satt jag o höll om han för han sov ju av det lugnande medlet, kolla upp när mattias kom o sen vifta han på svansen..Han blev glad :) kändes underbart..Och efter 2 stora hästsprutor med narkos ( dom ger det som överdos) så såg jag att han sakta slutade andas...när 3,e sprutan var gedd så lyssna hon med stetoskop tills hon sa att det var helt tyst därinne och det var över....Och då böjer jag mig fram o ska pussa han förväl o kollar rakt in i ett par uppspärrade ögon...DET GJORDE ONT I HELA MIG...det e den bilden jag ser inom mig nu istället för ett minne när han sover...Önskar att dom sagt det för då tror jag att jag hade vänt mig om o inte tittat på han i ansiktet...
Ikväll ska jag o mattias på Elyseè o äta fondue....känns inte alls roligt, skulle helst vilja vara hemma...Men det e bokat o jag får göra det bästa av det....Men att fira 5 år ihop efter detta känns inte så viktigt.....Har varit i Ystad o handlat lite idag för jag behövde hundmat...Jack fick följa med, det e ett stort MÅSTE...han sörjer som fan o vill varken äta eller gå ut,,
Vi har bestämt att nu finns bara han kvar o han ska få följa med när vi ska iväg nånstans...ja till folk som accepterar att han följer med såklart men det e viktigt att inte han får ligga hemma själv...Veterinären sa att han kan komma i depression o det var svårt o få bukt på sen...
Nej nu ser jag inte bokstäverna längre...känns lika tufft o skriva om allt....
Sov gott Segall, jag saknar dig enormt o du finns i mina tankar varje sekund....Glömmer dig aldrig.
Kommentarer
Postat av: LInda
Hej gumman. Jag beklagar verkligen han var en fin hund. Men det var det bästa för honom. Jag vill inte stör salt i såren men han har det bättre nu. Ha det fint kram
Postat av: Linda
usch.. de är tufft.. i know.. kommer ihåg när vi avliva vår hund för några år sen.. de blir bättre, men ta tid på dej & sörg.. du fixar detta.. du är stark.. de är verkligen jätte hemkst.. människan bästa vän ju.. =)
Postat av: hanna
Gumman,tänker jätte mycket och skickar massor av kramar till er alla
Postat av: Marita
Usch vet hur ont det gör att förlora en hund!!
Han vilar i frid nu i vart fall.
Kramar till er alla
Postat av: Emelie
Den har jag lagt bud på på tradera ;)
Trackback
